Alf Hörberg trio

Alf Hörberg har varit anställd som klarinettist i Kungliga Filharmonikerna sedan 1996. Tidvis har han medverkat flitigt i Konserthusets kammarmusikserier. Han har ett uttalat intresse för tidstroget musicerande och var under lång tid medlem i Orchestra of the 18th Century Amsterdam under ledning av Frans Brüggen, där han medverkade på ett 50-tal turnéer i Europa, USA, Australien och Japan samt på många skivinspelningar. Tidigare var han förste klarinettist i orkestern vid Drottningholms Slottsteater, med vilka han framträtt som solist i Mozarts klarinettkonsert. Han har även varit knuten till kammarmusikensembler som Stadlertrion, Nachtmusique (Nederländerna) och Ensemble Zefiro (Italien).

Darya Tchaikovsky påbörjade sin pianistiska bana vid 4 års ålder och uppmärksammades tidigt för sin musikaliska begåvning. Vid 7 års ålder gav hon sin första konsert och som 12 åring debuterade hon som solist med ”Belarusian State Chamber Orchestra” i sin hemstad Minsk. Som en del av en konsertserie för unga talanger framträdde hon därefter flera gånger som solist med ” Belarusian State Symphony Orchestra”. Hennes karriär tog en ny vändning när hon vid 17 års ålder flyttade till Frankrike för att studera vid Conservatoire National de Angers och Conservatoire National Supérieure de Lyon. 
Bland hennes lärare och mentorer kan nämnas Lilya Zilberstein, Paul Lewis, Leif Ove Andsnes och Christian Ihle Hadland. Darya är verksam både som solist och kammarmusiker i stora delar av Europa. Hon har gästat prestigefyllda akademier såsom Accademia Musicale och Jiri Hlinka Academi och hon är en återkommande gäst vid den anrika Pablo Cassals festival i södra Frankrike. Hon har sedan 2018 sin bas i Stockholm.

Josep Castanyer Alonso är medlem i Kungliga Filharmonikernas cellostämma sedan 2019. Han studerade cello för Maria Kliegel vid Hochschule für Musik und Tanz i Köln, och stråkkvartettspel för Günter Pichler (Alban Berg Quartett) vid Escuela de Música Reina Sofía i Madrid. Han har framträtt vid en rad festivaler och gästat olika akademier, bland dem Verbierfestivalen i Schweiz och Accademia Chigiana i Siena i Italien. Han spelar regelbundet i olika kammarmusikensembler, och han var tidigare medlem av Alinde Quartett. Han har också medverkat i kammarmusikaliska projekt med musikerkollegor från WDR-orkestern i Köln, Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden med flera europeiska orkestrar.

Johannes Brahms, (1833 – 1897), en tysk tonsättare, pianist och dirigent. Brahms musik brukar räknas till den klassicistiska riktningen i den romantiska musiken – ”klassisk till formen, romantisk till innehållet”. Han anses som en av de allra främsta tonsättarna i den västerländska klassiska traditionen.

Brahms föddes i en fattig musikerfamilj i Hamburg i norra Tyskland. Hans far var kontrabasist, spelade horn och uppträdde med en liten ensemble i stadens danslokaler; modern arbetade som kokerska, sömmerska och med vad hon annars kunde hitta för anställning. Johannes fick tidigt förbereda sig för det omväxlande livet som fattigmusiker och lära sig spela olika instrument som fiol och valthorn. Han fick pianolektioner från sju års ålder och började tidigt att komponera pianomusik. Från 13-årsåldern bidrog han till familjens försörjning som pianist på en krog i hamnkvarteren. Vid tio års ålder fick han den kände pianisten Eduard Marxen som lärare. Förutom sitt arbete som krogpianist gav Johannes tidigt själv lektioner i pianospel och gav konserter. Sina första ungdomsverk publicerade han under olika pseudonymer och gav högre opusnummer än vad han hade täckning för. Senare utvecklade han en sådan självkritik att han brände alla sina många opublicerade ungdomsverk och mycket av det han skrev löpande.

År 1850, vid 17 års ålder, ackompanjerade han den ungerske violinisten Eduard Remenyi på en konsert i Hamburg. De båda gav sig senare ut på en turné tillsammans. Genom Remenyi kom Brahms i kontakt med den musik som man då kallade ungersk folkmusik – den ungerska romska musiken – som han senare använde i flera kända kompositioner, bland andra ”Ungerska danser”. Under turnén mötte han också violinisten Joseph Joachim, en bekantskap som blev mycket viktig för hans musikaliska utveckling. Joachim övertalade Brahms att uppsöka kompositören Robert Schumann i Düsseldorf (1853). Denne blev starkt gripen av det nya i Brahms musik och skrev en stor artikel om honom i Neue Zeitschrift für Musik. I artikeln hälsade han Brahms som den nye Beethoven de alla hade väntat på och skrev bland annat ”Han har kommit, den unge man, vid vars vagga gracer och hjältar hållit vakt”. Med Schumanns hjälp utgavs musik av Brahms på förlaget Breitkopf & Härtel och 20-åringen Brahms blev mycket snabbt mycket känd i hela Tyskland. Samtidigt drabbades han av en prestationsångest som kom att följa honom livet igenom.

Ludwig van Beethoven (1770 – 1827) var en tysk tonsättare och pianist. 

Han verkade huvudsakligen inom den klassicistiska traditionen, men bidrog även till övergången till romantiken. Han har hyllats som en av de mest inflytelserika kompositörerna genom tiderna. Beethoven bosatte sig i Wien i tjugoårsåldern och studerade där under Joseph Haydn, den nydanande fulländaren av den klassiska sonaten. Han fick snabbt ett rykte om sig som pianovirtuos. Beethovens hörsel försämrades gradvis med början i tjugoårsåldern, men han fortsatte att komponera och dirigera, även sedan han blivit helt döv.

Medan Beethovens tidiga verk tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozarts och Haydns verk, kan hans senare alster sägas vara en övergång mellan wienklassicismen och romantiken. Hans verkförteckning innehåller bland annat nio symfonier, flera orkesteruvertyrer, 5 pianokonserter, 1 violinkonsert, 32 pianosonater, 10 violinsonater, flera kammarmusikverk (bland annat 16 stråkkvartetter, pianotrior) och operan Fidelio.

Beethovens största betydelse ligger i hans symfoniska verk som redan i Eroican omdefinierade musikformen, öppnade för rikare instrumentering och för den tiden våldsam dynamik, samt satte ut riktningen för generationer av framtida symfoniker. Alla symfoniska skapelser fick hädanefter finna sig i att bli jämförda med Beethovens verk.

Beethoven utvecklade konsertformen (framför allt piano- och violinkonserter) från Mozarts form med hjälp av några nya angreppssätt. Inledningarna blev längre och mer symfoniska och leder till mer effektfull introduktion av solisten, speciellt från och med den tredje pianokonserten. Satserna i konserterna är sammanfogade till en helhet och i till exempel fjärde och femte pianokonserten börjar gränserna mellan satserna att suddas ut. Det tonala innehållet håller på att ständigt utvidgas med bland annat vågade modulationer. Kejsarkonserten och violinkonserten ses som höjdpunkterna bland Beethovens konserter.