Evenemang:
Gotlands Sinfonietta 26/11
Datum:
söndag 26 november, 2017

Haydn Symfoni nr 49 ”La Passione”
Vivaldi Konsert för blockflöjt C-dur, RV 443.
Somei Satoh (f. 1945) Music of the Winds
Markus Zahnhausen (f.1965) Toccata – Schlaflied für einen Kolibri

Gotlands Sinfonietta
Marie Sandell, dirigent
Kristine West, blockföjt

Utdelning av Musikaliska sällskapets premier till välförtjänta elever vid Gotlands Kulturskola.

När Joseph Haydn var omkring 30 år blev han rekommenderad till en anställning hos furst Esterházy i Ungern. Fursten höll sig med eget operahus, en orkester på nästan 25 man och en sångarensemble. Här stannade Haydn i 29 år och producerade en mängd musik, varav omkring 40 symfonier (av 104 totalt!). Trots att Haydn hade sina plikter att sköta, han skulle skriva musik till olika tillfällen vid hovet, konserter och fester, fanns det en stor frihet för honom att komponera och pröva sin egen musik.

Symfoni nr 49 skrevs redan 1768, vilket var okänt i början av seklet när man skulle numrera Haydns alla symfonier. Tidigare trodde man att den var skriven 1772 och den fick därför nio enheter för högt nummer. Detta upptäckte man till slut när man av en händelse hittade originalpartituret på Kungliga Musikaliska akademiens bibliotek i Stockholm. En elev till Haydn hade fått partituret i gåva och gav det vid ett stockholmsbesök vidare till akademiens sekreterare, som i sin tur skänkte det till bilioteket.

Symfoni nr 49 är utan tvivel en vattendelare i Haydn produktion. Sina första år hos Esterházy hade han ägnat att utveckla sin symfoniska teknik, vilket kom till uttryck i bl a just detta verk. Här kombinerar Haydn en äldre form, kykosonatans mönster, med ett för sin tid modernt och känslosamt innehåll. Formen (först ett långsamt Adagio som bytt plats med ett Allegro) och styckets smeknamn ”La Passione” (som inte kommer från Haydn själv), antyder att stycket var avsett för ett kyrkligt framförande, kanske på långfredagen då all profan musik var förbjuden.

Men på grund av symfonins starka uttryck av känslor har verket länge hänförts till Haydns ”Sturm und Drang-period”.

Denna ”Sturm und Drang-rörelse” kan man se som en tidig föraning av romantiken, som skulle komma att dominera den europeiska kulturen det följande århundradet. Men de teaterstycken som skrevs i samma anda nådde inte fram till furst Esterházys slott förrän tio år efter det att Haydn hade skrivit sina känsloladdade verk. Detta visar att Haydn, trots sin ”isolering” hos furst Esterházy, ändå på ett nästan omedvetet sätt lyckades följa med, ja till och med ligga något före sin tid.

Haydn bibelhåller grundtonarten f-moll i hela symfonin utom i menuettens triodel, som går i F-dur. Första satsens mörka och dystra anslag skapar en oro och framhäver en känsla av undran och klagan. I andra satsen fortsätter karaktären av oro. Efter den bistra menuetten kommer så finalen och avslutar ett av Haydns mörkaste och allvarligaste verk. En symfoni som utstrålar en känsla av personlig sorg och beklagan.

Text: Bengt Arwén

Joseph Haydn

Född: 31 mars 1732 i byn Rohrau, södra Österrike.

Död: 31 maj 1809, Wien, Österrike.

Utbildning: Sängerknabe i Stefanskyrkan i Wien med tillhörande musikundervisning, i övrigt autodidakt.

Verk: Över hundra symfonier, närmare sjuttio stråkkvartetter samt en mängd annan kammarmusik och klaversonater, tretton operor, oratorierna Skapelsen och Årstiderna, dryga tiotalet bevarade mässor.

Om skapande med förhinder: På ålderns höst, märkt av sjukdom, beklagade Haydn att han inte längre kunde låta sina musikaliska idéer få något utlopp: ”De jagar mig, jag kommer inte undan, de står som murar framför mig. Är det ett allegro som jagar mig ökar min puls, jag kan inte sova. Är det ett adagio, blir pulsen långsam. Jag är helt enkelt bara ett levande klaverinstrument.”